As we go on.

Igårkväll åkte jag, Cissi, Mimmi, Nina och Nadine iväg till en italiensk restaurang för att både fira Mimmis födelsedag lite i efterskott samt ta farväl, då hon åker hem på fredag. Kommer att bli så tomt utan henne! Restaurangen var för övrigt jättebra med god mat och en servitris som var så himla trevlig att jag nästan ville erbjuda henne en sittplats vid vårat bord.

När vi var så mätta att vi inte kunda äta mera (inte ens efterrätt fick vi ner) så begav vi oss till Nutmeg Bowl i Fairfield för en himla massa bowling. Som vi alla vet handlar det ju inte om att vinna, utan om att ha roligt, och roligt hade jag ju då verkligen. En fin fredagskväll, helt enkelt.

Bilderna är stulna från Cissi.

You know, I really thought it was that can't-eat, can't-sleep, reach-for-the-stars, over- the-fence, world-series kind of stuff.

Jag har blivit pinsamt insatt i baseball och idag spelade Yankees mot Angels och vann med 4-1. Nina, en vän från Holland, läser mycket skvallertidningar så idag på bowlingen när matchen var på så kollade jag på matchen och hon berättade för mig vilka de olika spelarna dejtade. Praktiskt! Yankees vann som sagt matchen, men det var bara match nummer ett av många matcher. Det fungerar precis som slutspelet i elitserien i hockey hemma. Yankees är nu i semifinal och innan jag åker hem från detta land så måste jag ha sett en Yankeesmatch, sådetså.

Lets go Yankees, lets go.

Bilder.

Förra helgen åkte ju jag iväg med tre fina tjejer till Niagarafallen. Så här ser ett oredigerat Niagarafall ut genom en blå engångskamera.

Födelsedagar och avskedspresent.

Idag är det fredagen den 16:e Oktober. Det betyder att det är Idas födelsedag. En av mina allra bästa vänner når den meningslösa åldern av 19 år. Att bli 19 år kanske inte ger så mycket i sig, men är det ens födelsedag så är det. Presenter, tårta och fyller man år på en fredag så innebär det ju såklart även himla massa öl. Hade nästan kunnat göra vad som helst för att få vara i Piteå ikväll. Imorgon är det lördagen den 17:e Oktober. Det betyder att finaste Eva också blir 19 år. Hon som alltid står ut med mina påhitt. Som är den mest musikaliska jag vet. Som hjälper mig att spontant göra lila slingor i håret. Som äter glass så himla sakta att man nästan blir irriterad. På måndag är den 19:e Oktober och Rebecca fyller 19 år (jag vet, vid det här laget börjar man nästan fundera på ifall deras föräldrar planerade att skaffa ungar samtidigt). Jag älskar dessa tre tjejer och innan jag åkte till USA fick jag kanske världens finaste present av dom som de suttit och klippt och klistrat ihop. På första bladet finns även ett citat av Mark Twain som beskriver mig i detalj. Ha underbara födelsedagar och ät bragokex åt mig (sandra, jag vet att jag kan lita på dig i alla fall). Kärlek till er.

Middag.

"Gah, this is the best meal I've ever had" och "Can I please have some more? My tummy hurts but I still need to eat more cause it was soo good" .. var kommentarer som sades idag under middagen. Middagen som jag hade lagat. Se på tusan, så himla kul det kan vara med lite uppskattning!

Quote.

"The world is like a book, if you don't travel you'll only read one page. "

Jag har en plan – tajmad och klar in i minsta detalj.

Idag : Jobb 7.00-8.15, fika på Barnes and Noble med Siri, möte med min kontaktperson, jobb 15.00-20.00, alfapet och kakor på Las Vetas.

Imorgon : Jobb 7.00-8.15, Zumba (dvs träning. den ni!) med Cecilia, lunch med samma fina tjej, framkalla bilder från Niagarafallen, jobb 15.00-20.00, Grey's Anatomy-kväll i Cecilias galet stora hus.

Fredag : Jobb 7.00-8.15, besök på blodbanken, vanliga banken, köpa hösttröja, jobb 15.00-20.00, avskedsmiddag och bowling för Mimmi som åker hem nästa torsdag.

Ibland behöver man helt enkelt lite jävla struktur på vardagen så att man inte spenderar all sin lediga tid under en filt framför datorn. Nu ska jag klä på mig min nyaste tröja och stoppa i ett par rosettörhängen innan jag beger mig till en av mina favoritplatser här i Westport ; Barnes and Noble serving Starbucks. Finaste bokaffären tillsammans med det enda Starbucks(et?) som säljer cola light. Whoppa!, som Chandler Bing skulle ha sagt.

Lösryckta ord om inget alls.

Jag älskar film. Men något jag älskar mer än film är att sätta sig med en vän i soffan, slå på en film och sedan mitt i allt upptäcka att eftertexterna redan rullar och att man haft så trevligt och råkat prata bort hela filmen. Att jag lyckats hitta sådana människor här på andra sidan jorden gör mig så lycklig.

Förutom att spendera kvällen i soffan med Cecilia har jag suttit och läst lite om How I Met Your Mother. Jag må inte kunna mycket om englands kungahus eller kalla kriget, men oviktig fakta är det bästa jag vet. Jag såg för övrigt klart alla How I Met Your Mother-avsnitt idag så nu kommer det bara ut ett i veckan. Kanske är bra för min sociala status här borta ..

På väg till mellankillens fotbollsträning pratade vi lite om allt och inget och jag frågade honom ifall han kunde nämna fem delstater i USA. Till svar fick jag : "Joo, vi har ju Kina, och Westport, och Europa ...". Sötfan!

Niagarafallen!

Denna lördagmorgon stod klockan på 04.30. Jag och Cecilia blev kort därefter upphämtade av Mimmi och Nina för att bege oss mot Niagarafallen. Efter en frukost på Starbucks i New York och min första tur i en gul taxibil klev vi på bussen och gjorde oss hemmastadda med godis och musik. 10 timmar, ett lunchstopp, ett glasmuséumsstopp (det är nog inte ett ord, men nåväl) och några badrumsstopp senare så kom vi fram till ett kyligt men ack så vackert vattenfall. Vi fick snygga regnrockar och badtofflor och gick på en rundvandring för att ändå komma ut totalt genomblöta och frusna. Men ta mig tusan, det var det ju värt.

Vi vaknade upp på hotellet dagen efter och begav oss till biografen för att se någon slags dokumentär. Sedan var det ju dags för det vi väntat på : Maid of the mist. Vi åkte ut med en båt och kollade på de största av vattenfallen och denna del av resan är helt obeskrivlig. Det var så vackert att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Alla bilder är stulna från Mimmi!

Bussen började att rulla tillbaks mot New York City och körde över floder, passerade majsfält och bjöd på himla fin utsikt hela vägen. Förutom att äta alldeles för mycket godis, se på A walk to remember och i smyg imitera våran guide så lyssnade vi på musik, citerade vänner och lutade huvudet mot rutan i ett försök att sova. Sent på söndagskvällen anlände vi hem igen. Trötta men lyckliga, precis som det ska vara efter en mini-semester med fina vänner.

Svenskar är aningens tuffare!

Nannyn : Put on some longer pants.
Lillkillen : Noo, I don't want to.
Nannyn : Yes, it's really cold.
Lillkillen : Hey, come on, I'm swedish!

Trötthet.

Niagarafallen var nog något av det finaste jag upplevt! Med det sagt så ska jag bege mig till sängen. Dags för fem timmars sömn.

Westport, Connecticut, USA.

Ibland när jag kollar igenom min blogg ser jag att jag ofta skriver att jag gärna hade varit hemma just nu. Vilken himla lögn egentligen. Jag har varit här i åtta veckor och självklart har man några dåliga dagar på åtta veckor, det skulle jag ha haft även hemma. Jag är så himla glad att jag vågade ta steget och åka på denna resa. Om ni har chansen, åk! För i ärlighetens namn är det faktiskt rätt underbart.

Je t'aime.

Dagen har varit fin. Jobb, college (och fått reda på att jag är ledig nästa vecka då de andra har 'midterms'. love it), biblioteket, postkontoret .. Sedan fick det vara nog med vettiga grejer så då spenderade jag resten av tiden med att strosa omkring i snobb-butiker i Westport för att sedan hamna på ett cupcakes-café och läsa världens bästa bok. Började om att jobba vid 15 och sedan slutade jag vid 21.30 (fast i ärlighetens namn så la sig ju barnen vid 20, så sista timmen fick jag betalt för att se tv). Nu klockan snart 01.00 och det är dags för sömn. Uppstigning om 5 timmar!

White chocolate cupcake, diet pepsi och finaste boken. Att kunna sitta utomhus på café i shorts i oktober känns underbart.

Och titta här vilka alldeles underbara örhängen jag inhandlade i New York i helgen! Minns ni mina pingvinörhängen förresten? Mellankillen sa idag "Jenny, du har bara använt dina pingvinörhängen en endaste gång". Så himla söt man kan vara att man lägger märke till sådant ..

Onsdag.

Idag var det onsdag och det innebar som alla andra onsdagar Las Vetas-kväll. Las Vetas är ett himla mysigt café borta i Fairfield dit många Au Pairer far och bara umgås. Idag spelade vi alfapet, åt äcklig cheesecake och lyssnade på pojkar som och sjöng och spelade. I ett av borden på Las Vetas finns ett litet fack där folk stoppat in lappar med små meddelanden och citat. Så himla fint! Imorgon är det torsdag och det innebär ju som alla andra torsdagar Grey's Anatomy-kväll med Cecilia. Yay!

Puss.

Idag sitter jag och kollar på videon från avskedsfesten. Vilken kväll och natt det var. Legendary!

Always, I know.

Även de gråaste av dagar har sina färgstänk, eller hur man nu då säger.

Det första stänket (vi kan säga färgen röd) kom på eftermiddagen då storkillens gitarrlärare sa : "Hey Jenny, how are you? I just love your hair. And I always look forward to seeing you ..".

Och nu för ett tag sedan kom en alldeles salig blanding färger när finaste Jessica ringde mig för att "jag såg på din blogg att du var nere, så jag tänkte bara ringa och höra ifall du ville prata?". Vi satt i telefon i nästan en och en halv timme och diskuterade allt från pepparkaksdeg och värdfamiljer till bleka flickor och känslan av att känna sig som en fjortonåring med en tjugofemårings ansvar.

Egentligen borde jag sova men jag vill inte för då betyder det att jag måste vakna och arbeta snart igen. Jag behöver ensamtid. Vila.

Tisdag.

Idag blir det nog inget bloggande. Har en dålig och allt känns bara extra ansträngande. Dessutom är det min namnsdag och just nu vill jag vara hemma och få en tjugolapp eller en trisslott "bara för att". Så som det ska vara. Sedan vill jag ligga i Sandras soffa och se på Grey's Anatomy-avsnitt vi redan sett flera gånger tidigre "bara för att". Och efter det skulle jag sitta uppe vid datorn hela natten och göra ingenting "bara för att".

Jag saknar att göra saker "bara för att" och jag saknar att ha den frihet man alltid haft. Hoppas att ni har en fin dag, i alla fall ..

New York, söndag, del 2.

Vi kom fram till MSQ, letade intensivt efter någon som kunde tänka sig att sälja biljetter. Någon sådan fann vi inte så vi gick runt hela arenan och fortfarande ingen lycka. När det började kännas halvt omöjligt kommer en man fram och frågar "Vill ni köpa två biljetter?". Jovisst, sa vi och hörde om priset. 85$ per styck sa han, 60$ per styck sa jag. Vi betalade 60$ (och de kostade tidigare 75$ på internet), så vi var glada och nöjda. Vi sprang in och var beredda att hamna längst bak med tanke på att vi hade ståplatser och att vi var väldigt sent ute. Pyttsan, sisådära 7 rader bak hamnade vi, och då orkade vi ändå inte trängas utan satt på golvet och vilade tills konserten började.

Som ni alla vet så går det inte att beskriva magiska ögonblick med ord, och inte ens med bilder. Men jag vill ändå lägga upp lite bilder så att ni kan få se små snuttar från min obeskrivliga söndagskväll.

Jessica var taggad!

Jag var också aningens övertaggad!

The worlds most famous arena!

Tyvärr så utgick The All American Rejects på grund av någon skada, men några andra söta pojkar uppträdde istället. Här sitter vi ju dock mest och väntar.

Sedan kom dom. Fall Out Boy. Så himla mycket finare än man någonsin ens kunnat föreställa sig. Åh, ta mig tillbaka!

Söta Pete Wentz stod i hörnet och såg ut som en tonårspojke med sin svarta lugg. Världens finaste tonårspojke, dock.

"Hey guys, I'm fucking tearing up in my fake eyelashes over here.." - Pete

"I thought we should skip all this emo-nonsens and play a happy song to end this show. And by the way, this is our last show in a pretty long time and a made a promice to my fans before. This is the last you'll see of my black emo-haircut .." - Pete Wentz

Sekunder senare studsar Mark (från Blink 182) upp på scenen och rakar av Pete håret! Det var sjukt coolt att se det, men ååh, min tonårspojke växte på två minuter upp och ser numera faktiskt ut som en sådan som har barn och är gift med Ashlee Simpson.

Jag var så galet lycklig efter Fall Out Boy att jag hade kunnat lämna konserten redan där och då. Men hallå, Blink182 var ju kvar!

Fint fint fint var allt.

Travis Barker spelade hela konserten utan tröja. Inte mig emot!

Efter en inledning med låtar som "The rock show" och "What's my age again?" kändes det lite som att det inte kunde bli bättre. Då ställer killarna sig och spelar "I miss you". Elin Vii, jag har nog aldrig saknat dig så mycket som vid det tillfället. Det är ju våran låt.

Where you can always find me
And we'll have Halloween on Christmas
And in the night we'll wish this never ends
We'll wish this never ends

Showen slutade, men såklart så fanns det extranummer. Ett av dom innehöll Travis Barker som spelade trummor i luften. Det var helt magiskt.

Sedan fick Mark (inte bilden) hela Madison Square Garden att göra 'fuck you' åt Travis efter att han skvättat vatten på Tom. Det var en intressant och lustig syn.

Kvällen var, som jag skrivit tidigare, obeskrivlig. Att stå i mitten och känna sig minst (men kanske lyckligast) i hela världen när ett utsålt Madison Square Garden gör vågen runt helt arenan. Åh, jag ville aldrig åka hem ..