Saknad.

Idag saknar jag mina fina fräkniga vän Elin så mycket att det gör ont i magen. På riktigt. Det är något som vrider sig där inne när jag tänker på att vi inte sett Smala Sussie tillsammans på över tre månader. Inte heller har vi lyssnat på "Pop goes my heart", dansat till Verka Serduchka eller bestämt oss för att se 10 filmer i sträck men somnat sittandes i soffan efter en. Tre månader är så himla länge ifall man har en vän som Elin flera hundra mil bort. Sedan saknar jag även hennes mor Carina som alltid erbjuder mig middag, som jag såklart alltid tackar ja till för att det är så himla gott. Pappa, no offence. Potatismos och köttbullar är gott, men inte varje dag. Haha. Och sist med inte minst, eller jo, faktiskt minst i storleken, så saknar jag Elins sjuåriga lillasyster Linnéa som kanske är den sötaste ungen som finns. Carina, kan du hälsa Linnéa att jag fortfarande väntar på hennes brev? Hälsa henne även att ifall hon vill ha någon julklapp från Amerika får hon skriva vad hon vill ha i brevet.

Men mest av allt saknar jag ju såklart självaste Elin. Trots att hon aldrig kommer i tid (på riktigt!) och tar 15 minuter på sig att göra en knäckebrödsmacka. Om en månad ses vi. En endaste månad.

Bilden är från när vi var 15-16 år och precis hade börjat gymnasiet. Tusan vad tiden går fort alltså.