Staying in the states!

Jag känner att jag är skyldig er en liten förklaring till mina humör svängningar. I efterhand ser jag ju att det på mina inlägg ser ut ungefär som att jag väntat på dödsbesked eller något liknande, men så farligt var det ju inte alls.

Här är i alla fall historien (varning varning varning, den är lång. för er som inte orkar läsa finns en sammanfattning på en mening längs ner) :

Min värdpappa har en släkting som är ett år yngre än mig och ända sedan hon var 12 har dom pratat om att hon ska komma hit som Au Pair. Hennes pappa blev dock sjuk för ett tag sedan och hon hade inte hört av sig alls så mina värdföräldrar antog att hon inte skulle komma. Jag började för några månader sedan att tänka på att stanna här en längre tid och nämnde det för någon vecka sedan till mina värdföräldrar. De var väldigt entusiastiska och sa att jag skulle ge dom besked om mitt beslut någon gång i mitten på mars. Allt kändes skitbra och jag var 99% säker på att jag skulle förlänga mitt år med nio månader men väntade bara med att säga något tills den där sista procenten var där. Då dimper ett mail ner i min värdpappas brevlåda från släktingen där det står "jag hoppas verkligen inte att det är för sent, jag vill jättegärna komma". Här förstår även ni att det finns ett problem med detta scenario ..

Vi pratade om det och jag sa till mina värdföräldrar att jag var 100% säker på att jag ville stanna om tillfället erbjöds. Här börjar min psykiska ohälsa. Att precis ha bestämt sig för att stanna 9 månader till iväg från sina vänner och sin familj och sedan mitt i allt få reda på att det kanske inte går är obeskrivligt påfrestande. På fredagen sa mina värdföräldrar att 'släktingen' är väldigt väldigt sugen på att komma och att allt är väldigt olyckligt (de var så himla fina och söta dock) och att de jättegärna hade haft kvar mig. Fick ett långt tal om hur awsome jag är, haha! Den andra tjejen fick helgen på sig att bestämma sig och min värdfar satt i telefon med i princip hela hennes släkt och diskuterade och försökte få henne att komma i maj istället, för det vore det ultimata. Då kan jag stanna och hon komma sedan. Det lät dock inte som någon bra idé tyckte hon (jag förstår henne dock, jag skulle inte ha velat gå ut skolan och sedan vänta flera månader på att få åka) så när jag kom hem efter en mentalt stressande helg på Long Island så berättade min värdmor att den andra tjejen bestämt sig och ville komma i augusti.

Värdmamman och jag pratade länge och när hon sa massa fina saker som lillkillen sagt om mig så började jag gråta lite och så blev hon också sentimental och när jag väl fick grepp om mig själv och gick till mitt rum så kom hon och knackade på och frågade om jag kunde komma tillbaka till deras rum och ge tioåringen en kram. Han hade hört allt och blivit ledsen och börjat gråta. Åh, fina barn. Framtidsångesten var inte nådig under söndagskvällen och måndagsmorgonen men mitt i allt får jag ett telefonsamtal från min värdpappa : "Jag skickade ett långt mail igår till 'släktingen' och hennes pappa och han verkar ha ändrat sig lite och tycker att det kaaanske är en bra idé att vänta ett tag så att hon hinner ta körkort och så. Jag gav dom två dagar att bestämma sig". Happ, tillbaka på ruta ett. Om än jag var lycklig för att det fanns de minsta möjlighet att saker skulle lösa sig så kände jag att mitt psyke inte riktigt orkade så mycket mer.

Liten grej som egentligen inte hör till historien men som ska tilläggas ändå. På tisdagskvällen åkte jag iväg till Malin för att boka en resa till Dominikanska Republiken. Det var ungefär det enda positiva jag hade i huvudet över huvudtaget. Vi hittar en perfekt resa och allt känns anings bättre. Malins värdmor erbjöd sig att boka resan åt oss. När vi får bekräftningsmailet en stund senare då värdmamman gått och lagt sig så ser vi att hon lyckats boka FEL hotell!!! Här kände jag att jag på något sätt måste ha gjort något för att förarga gud till det yttersta.

Idag är det onsdag. Vi bokade om resan och hittade ett ännu bättre (om än lite dyrare, hehe) hotell som vi är nöjda med. När jag körde upp på Malins uppfart ringde telefonen och det var min värdfar som skulle berätta hur all låg till för tillfället. Och hur låg allt till för tillfället? Det ni .. (funderade på att stoppa in ett 'fortsättning följer ..' här och gå och lägga mig, men insåg att det var aningens elakt mot er som faktiskt orkat läsa hela inlägget). Läget var så att 'släktingen' bestämt sig för att vänta !!! Vilket betyder att jag kan förlänga och stanna i USA. Åh, vilken glädje. Om det blir 6 eller 9 månader (eller något där emellan) vet jag inte ännu och det berör mig inte särskilt mycket faktiskt. Som tidigast kommer jag att komma hem om precis ett år, och senast i mitten på juni. Det återstår att se. Mitt hjärta är lätt nu och de känns så himla skönt att slippa ännu en höst i Piteå. Istället ska jag spendera hösten inne på Manhattan med bra böcker och nya kappor och baskrar och varm choklad.

Sammanfattning : Jag förlänger mitt år i Amerika med minst 6 månader och är grymt jävla lycklig över det.

Mamma och pappa, förlåt att ni får reda på detta genom bloggen. Men nu har ni i alla fall ingen undanflykt från att komma och hälsa på mig (och ta med mig på en resa, haha). Vi får prata snart!