Efter att ha väckt Malin, packat (slängt ner alla, delvis blöta, kläderna i resväskan) gick vi iväg till nattrestaurangen. Fick i mig en hamburgare som någon blandning av fyllemat och frukost, men gott var det i alla fall. När klockan var strax innan fyra så sa vi hejdå till världens bästa hotellrum och finaste resorten. Eller hejdå och hejdå, 'på återseende' passar väl bättre ..
Då all alkohol var gratis hann vi inte ens passa på att dricka upp våran Rom som vi kämpat så hårt för att vinna. Vi lämnade den utanför en av smågrabbarnas rum med en lapp om att han inte fick dricka den innan han var 21 ..
En galen bussresa senare satt vi på flygplatsen. Osynliga mygg som bet oss överallt, svindyr flygplatsfrukost och en enorm trötthet fick oss inte att bli negativa ..
Och jag stod i valet och kvalet mellan det nyttiga och det onyttiga. Vad väljer man? Båda såklart!
Vi gick ut till planet (inga gater här inte) och satte oss till rätta. Och vi satt .. och vi satt .. och vi satt .. Tre timmar senare kunde planet äntligen lyfta! Tekniskt fel. Pfffff. Lagomt stel man var i benen kan jag ju säga.
Men vi fördrev tiden genom att kolla när Malins bröst flagnade bort all brunfärg hon fått. Intressantare saker har jag väl gjort i mina dagar, men efter tre timmar på ett stillastående flyg så var det ungefär det bästa vi kunde göra.
När jag ser den här bilden förstår jag faktiskt varför folk trodde att vi var för underåriga. Babyfaces, indeed!
Ett X antal timmar senare anlände vi till Miami, Florida. Tog en evighet att ta sig in i landet för alla kontroller och dessutom hade vi ju missat vårat anslutningsflyg så vi var tvungna att gå och fixa nya biljetter. Klockan var nu kring 13 och mannen bakom disken sa att han hade ett flyg 20.45. I sista stund så fixade mannen så att vi kunde få komma på 16.20 planet istället. Underbart! Sedan gick vi för att äta lunch och jag kände mig wild and crazy så jag beställde en pizza som inte hette vezuvio. Galet!
Finner inga ord.
Vi dränkte förseningsdepressionen och tröttheten med vitchoklad. Funkade utmärkt faktiskt!
Efter mycket om och men flög vi äntligen in över Manhattan för att slutligen landa på La Guardia Airport.
Vid 23.00, en bussresa och en tågresa senare var vi äntligen framme i Westport och blev upphämtade av fina Harpa.
Jag avslutar bloggandet om denna resa med denna bilden på världens bästa reskompanjon, Malin Ekström. Vi hade samma hjärna under denna resa och så fort jag tänkte på något så sa hon det, och vise versa. Allt var helt enkelt så bra det kunde bli och just nu känns allt lite lite gråare än innan man åkte. Tack, helt enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar