Finhet.

Häromdagen frågade min sjuåring om jag verkligen var tvungen att åka hem i Maj. Jag förklarade hur det fungerade med visum varpå han gav mig en bekymrad blick och frågade om jag i alla fall kunde komma och hälsa på någon gång, eller varför jag inte kunde komma och vara Au Pair igen när jag fått ett nytt visum. Då gick jag till badrummet och grät en stund. 143 dagar kvar. Fan, jag älskar dom.