Always, I know.

Även de gråaste av dagar har sina färgstänk, eller hur man nu då säger.

Det första stänket (vi kan säga färgen röd) kom på eftermiddagen då storkillens gitarrlärare sa : "Hey Jenny, how are you? I just love your hair. And I always look forward to seeing you ..".

Och nu för ett tag sedan kom en alldeles salig blanding färger när finaste Jessica ringde mig för att "jag såg på din blogg att du var nere, så jag tänkte bara ringa och höra ifall du ville prata?". Vi satt i telefon i nästan en och en halv timme och diskuterade allt från pepparkaksdeg och värdfamiljer till bleka flickor och känslan av att känna sig som en fjortonåring med en tjugofemårings ansvar.

Egentligen borde jag sova men jag vill inte för då betyder det att jag måste vakna och arbeta snart igen. Jag behöver ensamtid. Vila.